out of focus

då mitt arbetsliv förefaller extremt meningslöst och rastlösheten besitter min kropp som en demon grinig ständigt och jämt krafsandes irriterande på insidan av min uttråkade kropp, längtar jag till landet, till min barndomssjö som är mystiskt svart och ogenomtränglig. för bara några veckor sen simmade jag i detta siouxparadis, under vattnet med ögon hårt stängda rädd för vad som gömmer sig därnere och jag håller inte andan alltför länge för dödsångesten eller trycket tycks ha ökat eller den barnsliga äventyrslystnaden avtagit. och alla undervattensväxter som slingrar sig kring benen som långa sliriga bäckahästtungor och håller fast.

det regnade en kväll och jag såg två världar ovanpå varandra från min perfekta badsten, ihopklistrade verkligheter som dricker varandras vatten. min engelsman står vid strandkanten under den fuktiga utflyktsfilten röker en egenrullad cigg mellan tummen och pekfingret dricker dansk pilsner och betraktar mig, en galning, som badar i regnet i min barndoms jaktmarker i en perfekt enhet som nu är så långt borta.

här finns bara ett kemiskt avgasregn som blandar sig med smutsiga londontrottoarer och ingen går ut utan ett paraply för man kan få sjukdomar.

Advertisements

i gotta go to work, then hurry home

att döda tid på jobbet, våldsamt hugga av minuterna blodiga med en klädhängarkrok. att cirkulera ändlöst kring smyckesställ i komplicerade formationer utan att väcka uppmärksamhet, omorganisera halsband i symmetriska mönster, att ha miserabla kafferep och prova glittrande örhängen framför provrumsspeglar i ett försök att uppbringa Liza Minellis livsglädje under nazihot. men ack förgäves.

att sälja saker är som att sälja sin själ. min personlighet krullar ihop sig som ett torrt löv, spricker och försvinner. jag spricker och försvinner av total meningslöshet. min kropp darrar ständigt i luftkonditioneringens obehagliga andetag medan smyckena skallrar på sina krokar ihåligt och metalliskt. ibland närmar sig små kunder med förnumstiga frågor och irritationen stiger mellan deras välansade ögonbryn när de inser att jag inte kan, inte vill, att mitt jobb skulle kunna utplånas och ingen någonsin märka någon skillnad. alla är de förmögna turister som villat bort sig från harrods tjusiga interiörer till en medelmåttig high streetbutik för tonåringar, en meningslös medelpunkt där tiden tycks stå still. så jag dödar tid som krälande ohyra och önskar att sommarlovet vore slut.

persona

Image

När jag går ut utan smink, i en tyst protest mot idealens herravälde, inser jag hur mycket jag låter mig påverkas av den feminina skönhetskonstruktionen. Jag får ångestkänslor, för som kvinna ska man vara perfekt. Likt många andra har jag blivit manipulerad sedan barnsben och brottas ständigt med min självbild. Den dagliga sminkningen är ett sätt att passa in och samtidigt framträda från mängden. Kanske en oförarglig rutin, men likväl en irriterande påminnelse om min egen otillräcklighet och en upprepad acceptans av den rådande normen.

Vem man är för sig själv och vem man är inför andra. Ångesten är framkallad av kapitalistiska intressen, då min oduglighet är en anledning att ’förbättra’, att klistra på och konsumera. Vad hände med min frihet? Postfeminismen är en hägring, för ännu är kvinnan en fånge i sitt eget otillräckliga skinn och blir ideligen påtvingad ideal styrda av den fria marknaden.

Politiskt sett har den gamla kvinnorörelsens krav förvandlats och anpassats efter den rådande samhällsstrukturen. Idag värderas därför den självständiga, men ypperligt feminina, yrkeskvinnan över de gamla idéerna om frigörelse och jämlikhet. Kvinnan har blivit en investering för dagens privatiserade konsumtionssamhälle och en nyckel till dess fortgång.  Kvinnan har omvandlats från hemmafru till en oberoende individ med egen ekonomi, men hon är fortfarande inte fri, utan tvärtom hårt reglerad av den feminina skönhetskonstruktionen.

Vi måste därför bli medvetna om skönhetsidealens påverkan och egentliga agenda och vägra lyda dess orimliga krav.