things I’m sick of

these images are not *empowering* and no, not even in an ironic sense.

 

Advertisements

i gotta go to work, then hurry home

att döda tid på jobbet, våldsamt hugga av minuterna blodiga med en klädhängarkrok. att cirkulera ändlöst kring smyckesställ i komplicerade formationer utan att väcka uppmärksamhet, omorganisera halsband i symmetriska mönster, att ha miserabla kafferep och prova glittrande örhängen framför provrumsspeglar i ett försök att uppbringa Liza Minellis livsglädje under nazihot. men ack förgäves.

att sälja saker är som att sälja sin själ. min personlighet krullar ihop sig som ett torrt löv, spricker och försvinner. jag spricker och försvinner av total meningslöshet. min kropp darrar ständigt i luftkonditioneringens obehagliga andetag medan smyckena skallrar på sina krokar ihåligt och metalliskt. ibland närmar sig små kunder med förnumstiga frågor och irritationen stiger mellan deras välansade ögonbryn när de inser att jag inte kan, inte vill, att mitt jobb skulle kunna utplånas och ingen någonsin märka någon skillnad. alla är de förmögna turister som villat bort sig från harrods tjusiga interiörer till en medelmåttig high streetbutik för tonåringar, en meningslös medelpunkt där tiden tycks stå still. så jag dödar tid som krälande ohyra och önskar att sommarlovet vore slut.

oxford circus circus

it’s topshop saturday rush hour. pre-Christmas consumerism chaos in what seems like an unsupervised mad house. although I’m not employed by the mega brand, but working for one of its struggling concessions, I’m acquired to do one hour fitting room service.  free labour seems strangely attractive to multimillion corporations.

while assisting screaming adolescents trying on identical dresses in five hideous colours (but who will ultimately purchase a tiny bottle of topcoat nail hardener for £3), I‘m simultaneously sensing the stern presence of a polished professional accustomed to less mess and quality customer service. blonde sendré highlights, lip coloured lip stick, faultless autumn nails, the powerful thighs of a horse, leather ankle boots prepared to step on you. she locks eyes with me, inhales the level of my insecurity and injects shot after shot of blame into my pathetic bloodstream. the word sorry flows like red wine-sick from my brainless mouth. “I’m very sorry about that, it’s store policy”, “sorry, there are only six items allowed in the fitting room”, “I’m sorry that someone poked me with a maternity hanger.” my soul gets drained from apologies and ultimately regresses to a disposable fork.

the occasional self-proclaimed humanitarian suffices among the consumer mad. clusters of Gestapo fashionistas are common. once they reported on a ‘disgusting anorexic’ avoiding the fitting room queue by changing on the shop floor. I ignored this so called issue and yearned for more people like her. the nudity stimulates an endless chain of restless children/bored lovers/wealthy grand parents that would otherwise succumb to the manipulative top shop pop music. but most importantly it decreases my work.