festival 12

vi trängde oss genom människomassan, beslutsamma men slutna i vår förväntan. och sen steg hon fram, lika närvarande och med den mäktigaste rösten. avdomnad av känslor såg jag henne och grät som ett litet barn. fortfarande så mäktig punkterade hon allas kroppar och kröp under skinnet med gloria och spottade ut i luften som en riktig punkmoder. i en egen liten värld dansade vi och månen var en klar lampa över alla festivalens tält, musiken som bränner så att du inte kan stå still. men första gången får inte vara sista, Patti.

Advertisements