ain’t it strange

kafekanalen…kryper omkring i huvudets hålrum, där hjärnsubstansen frätts bort av helgens överdrivna intag av prosecco, öl, vin, gin, i ett försök att damma fram trevligheter och en viss julstämning. flaggskeppsaffären, denna gigantiska och oöversiktliga koloss, slumrar medan turistmassorna utanför värmer sig i materialistiskt drömmeri, väntar på att få bli insläppta och röja runt bland kläder och plastgåvor. jag dränker mig i kaffe i ett närliggande kafé, bläddrar blaserad förbi olika typer av ekonomilistor som aldrig efterföljs och räknar minuterna tills jag kan springa hemåt och krypa ner under ett äckligt täcke från Sainsbury’s. en monoton bakgrundsjazz med elektroniskt beat bidrar till min kroppsliga atomkris och jag är nära på att splittras totalt, falla till golvet och sova för evigt. jag ser mig i spegeln och en liten skelögd trollpojke glor tillbaks.

minns du när vi vandrade längs kanalen för ett år sen och det fortfarande fanns en hel sommar av kaotiska nätter att se fram emot? och alla sena frukostar då du alltid försov dig och var tvungen att springa ut från duschen för att kasta ner nycklarna till mig. sen åt vi dyra ägg och drack en liter te med ett hav handdukar spridda omkring oss på golvet.

jag gick förbi ert gamla fönster igårkväll och blev ledsen när jag inte längre kunde urskilja det från alla de andra med neddragen rullgardin, smutsiga och skeva och förenade med husväggen…

misplaced nostalgia

my generation (myself included) is likely to complain about the present when comparing it to the ‘glorious’ past of our parents, without ever having experienced it. we imagine a time of liberation, hope and musical greatness. but nostalgia is treacherous. especially the kind of nostalgia which is completely isolated from reality, a stylised past defined by our obsession for ‘retro’ lifestyles and recreated by Urban Outfitters or shows like Mad Men and White Heat. these vintage orgies reveling in home equipment, french pop, grainy black and white footage and a sense of complete communal belonging is rather a reflection of general postmodern uncertainty and a capitalist materialist fixation than anything else. it’s always easier to define past experience, but the past we’re glorifying is kitsch. it never even happened.

and don’t get me wrong, I know nothing about the contemporary music scene except for watching friends play in Camden, joining an army of girlfriends at the front line of the crowd. but perhaps we could try addressing existing issues rather than moan about how great the 60s were when we have absolutely no idea whatsoever.

på min gata i stan

en parant dam hävdar sig gång på gång vid bordet nästintill mitt. hon sörplar te och riktar en möblemangmonolog mot sin obekväma dotter, raspar runt om de ’antika’ trästolarna på kafét så att ytspänningen i min kaffekopp rubbas.

från radion hörs en flamsande doris day förmedla allmän meningslöshet om hur glad man borde vara då det finns småfåglar och en regnbåge utanför fönstret.

damen slickar sina rynkiga läppar lena och upplever bitterljuva vågsvall av nostalgi. drömmar om vintern, om vidsträckt is, om enkla trästolar i gårdsfarstun. hennes ögon glänser som två intetsägande maneter. en spänstig tårdroppe frigör sig och blöter ner.

jag vandrar från överklassens Highgate ner till Archway och ser en mamma vråla högt och putta ner sin lilla son på marken i hetsk irritation. här finns inga kvittrande småfåglar, ingen trolsk nostalgi och doris day går en omväg runt stationen för att undvika ett par beniga crackheads. några befläckade duvor rör om i rännstensskiten, det är allt.

out of focus

då mitt arbetsliv förefaller extremt meningslöst och rastlösheten besitter min kropp som en demon grinig ständigt och jämt krafsandes irriterande på insidan av min uttråkade kropp, längtar jag till landet, till min barndomssjö som är mystiskt svart och ogenomtränglig. för bara några veckor sen simmade jag i detta siouxparadis, under vattnet med ögon hårt stängda rädd för vad som gömmer sig därnere och jag håller inte andan alltför länge för dödsångesten eller trycket tycks ha ökat eller den barnsliga äventyrslystnaden avtagit. och alla undervattensväxter som slingrar sig kring benen som långa sliriga bäckahästtungor och håller fast.

det regnade en kväll och jag såg två världar ovanpå varandra från min perfekta badsten, ihopklistrade verkligheter som dricker varandras vatten. min engelsman står vid strandkanten under den fuktiga utflyktsfilten röker en egenrullad cigg mellan tummen och pekfingret dricker dansk pilsner och betraktar mig, en galning, som badar i regnet i min barndoms jaktmarker i en perfekt enhet som nu är så långt borta.

här finns bara ett kemiskt avgasregn som blandar sig med smutsiga londontrottoarer och ingen går ut utan ett paraply för man kan få sjukdomar.

No way baby, let’s go

Det är så lustigt det här med tiden. När jag var yngre brukade jag tänka att tiden var rund, kanske oändlig, två två ändar av samma cirkel skulle alltid sluta samman så det gjorde inget att den gick – allt skulle komma tillbaka till mig.

Så är det inte. Inte nu. Det är obehagligt att tänka, så helst låter jag timmarna rusa iväg utan att ta kommando över dem. De rinner mellan fingrarna, som någon slags slimeleksak som man trodde sig behärska från början. Men så står man där, och ingenting finns kvar. Det spelar ingen roll om man tar steget ut eller trostigt stannar kvar, allt kommer vara borta. Jag valde sedan länge.

av anna

en kärleksförklaring

jag återvander ofta till Göteborg, min hemstad och fristad där jag förblir en evig ungdom.

en kväll i vintras var det svartklubb nere vid älven; okända spelningar, ölbiljetter som växel och en skål malplacerad sangria som glimmar rubinrött i ett hörn av lokalen likt en välsmakande feskdamm.

det är en smutsig skönhet, ingen jävla turistattraktion. hamnmystiken som tätnar i kvällsljuset, omhuldar rökare och långtradarrader med sina sluga skuggor.  till väster hugger älvsborgsbron himlen itu med sin jättelika stenkropp och vid dess fot hopas oljetankarna som små grå muterade svampar. mina miljöaktivistföräldrar har en obarmhärtig industriromantiker vid sin barm – Göteborgs fulhet glänser i natten när jag ser min barndoms sentimentala kranar hänga med sina långa halsar i en dyster bugning till havet.

banden börjar spela och bara bringor slås maskulint mot varandra på det ölklibbiga röjargolvet. är det dans eller galenskap? jag gömmer mig bakom två punkare för att inte sugas med och förgöras bland alla dessa amfetaminlika kraftansträngningar.  folket är en salig blandning lösdrivare, rutskjortor, skinheads, föredetta grannar, någons storebror och sammansvurna systrar. atmosfären slår oss alla kamratligt i ansiktet. sen dansar vi till Patti, till ett poetiskt vrål som bränner bort alla forgörande platityder och velande svepskäl i en konstnärlig skärseld.

kön ringlar lång från lokalens enda toalett, så vid en skabbig container säger den göteborgska natten välkommen hem till en ensam pisserska.