i can see for miles and miles

I cycled to Paris a few months ago. it seems like an elaborate lie nowadays since I spend most of my time locked underground in the tube.

two healthy friends and I on city bikes without gear, very unprofessional looking, covering the dirt-tracks of Morden, the south England seafront and miles and miles of picturesque French countryside to the point where I grew slightly sick from the sight of castles and windmills.

but we felt very empowered. until we reached the New Haven ferry to Dieppe and stumbled upon our counterparts – three male members of the cycling community. they had shiny Nike water bottles, red tights and matching cycle bags full of useful equipment. all we carried was a broken pump and some knickers. I tried to look less like a twelve year old boy with a peanut head on a school hike and rolled up the sleeves of my boyfriend’s laid off jumper – the only moment when men in tights have made me feel body-conscious. ‘where are you off to?’ they asked us. ‘Paris’ we proudly replied. it turned out they were planning to reach Paris that same evening. we were hoping to get there in three days.

and their goal was not France. or even in Europe. these cycling gods were riding all the way to fucking Thailand.

after that I stopped bragging on facebook and just got on with it

Advertisements

en gång i Paris

Jag kämpar för en illusion i Montmartre när jag klättrar upp för hennes bleka ryggtavla i sökandet efter en bortglömd tonårsangelägenhet, ett fantasifoster som skrumpnat och dött. Men istället för att mötas av ett bekant leende ser jag invid axelkrönet en mumies låsta käkar – en naken nostalgi, kompromisslös i sitt rynkiga skinn. Min sinnebild stämde aldrig överens med den nedslående verkligheten. I nuets Montmartre utvidgar turistflockarna ständigt sina jaktmarker av kullerstenstristess. Espresson är en bitter spottloska, en äcklig kaffeshot, och Sacre Coeur, så rund och inbjudande, sjunker avdomnad ner i ett hav av amerikanska röster.

Jag gör onödiga cirklar kring kvarteren för att tappas bort och finna en frälst gata med invecklade blomsterarrangemang och autentiska uteserveringar, men hamnar istället på boulevard de Clichy, sexstråket. Obsceniteter flimrar förbi  i en frenesi av neon medan gatans prostituerade ser oberört omkring sig. Likgiltigheten sprider sig som ett sött illamaende över platsen, en hålögd lyster som i ett arrangerat förspel matas till allmänheten. Vid en korsning blir helylles pensionärsturister och fula barnbarn fotograferade ensemble framför en gammal sexklubb, och jag känner hur vanvettet knackar på min axel, bjuder upp till dans i sin sliriga kostym.

Atmosfären är uppstyrt hetsk, nafsar mig i hälarna som ljusröda pissmyror. En ung man upprepar ett irriterande ‘ca va, ca va’ åt mitt håll, förföljer men ignoreras. Hans idoga kontaktförsök påminner mig om att jag också är en främling, naiv i min nyfikenhet. Vad har jag att göra på denna gata, befläckad med klibbig hopplöshet? Jag irrar ner i tunnelbanans fuktiga hetta där en unken säkerhet omfamnar och vaggar mig till sinnesro. Med äckliga flannörsfötter stapplar jag längre ner under jord, bort från min barnsliga dröm om en Montmatrisk tillvaro.