en gång i Paris

Jag kämpar för en illusion i Montmartre när jag klättrar upp för hennes bleka ryggtavla i sökandet efter en bortglömd tonårsangelägenhet, ett fantasifoster som skrumpnat och dött. Men istället för att mötas av ett bekant leende ser jag invid axelkrönet en mumies låsta käkar – en naken nostalgi, kompromisslös i sitt rynkiga skinn. Min sinnebild stämde aldrig överens med den nedslående verkligheten. I nuets Montmartre utvidgar turistflockarna ständigt sina jaktmarker av kullerstenstristess. Espresson är en bitter spottloska, en äcklig kaffeshot, och Sacre Coeur, så rund och inbjudande, sjunker avdomnad ner i ett hav av amerikanska röster.

Jag gör onödiga cirklar kring kvarteren för att tappas bort och finna en frälst gata med invecklade blomsterarrangemang och autentiska uteserveringar, men hamnar istället på boulevard de Clichy, sexstråket. Obsceniteter flimrar förbi  i en frenesi av neon medan gatans prostituerade ser oberört omkring sig. Likgiltigheten sprider sig som ett sött illamaende över platsen, en hålögd lyster som i ett arrangerat förspel matas till allmänheten. Vid en korsning blir helylles pensionärsturister och fula barnbarn fotograferade ensemble framför en gammal sexklubb, och jag känner hur vanvettet knackar på min axel, bjuder upp till dans i sin sliriga kostym.

Atmosfären är uppstyrt hetsk, nafsar mig i hälarna som ljusröda pissmyror. En ung man upprepar ett irriterande ‘ca va, ca va’ åt mitt håll, förföljer men ignoreras. Hans idoga kontaktförsök påminner mig om att jag också är en främling, naiv i min nyfikenhet. Vad har jag att göra på denna gata, befläckad med klibbig hopplöshet? Jag irrar ner i tunnelbanans fuktiga hetta där en unken säkerhet omfamnar och vaggar mig till sinnesro. Med äckliga flannörsfötter stapplar jag längre ner under jord, bort från min barnsliga dröm om en Montmatrisk tillvaro.

Advertisements